Jag tar inte direkt några sjumilakliv. Istället är det väl mer åt tipptapp hållet. Ja, inte som en smygande liten nisse då förstås, nej det är mer åt bergatrollet hahaha.
Finns det inget att snubbla på? Lugn, det ordnar jag.
Snubblar på luft! Hur lätt dom helst!
Eller mina egna fötter! Piece of cake.
Tappar mobilen … i ansiktet! Jo det är jättelätt om man ligger ner.
Har du lyckats slå dig själv? Om jag har? Absolut!
Det är bra att ha talanger blink blink
Men ibland blir jag så himla trött på mig själv. Inte för klumpigheten i sig, utan för att jag oftast lyckas göra mig … tja … ”oförglömlig”.
Ramlat i trappor, på uppvägen! Ja men hallå! Andra ramlar väl mest nerför?!
Välte med cykeln … När jag stod still! Det är ju då man ska flyga upp fort som bara den! Gjorde jag det? Ha ha ha åh nej!
Blev först väldigt snopen, kände hur hakan ramlade ner i ett ”nämen vad gjorde jag nu”. Sedan fick jag inte ordning på vad som var kroppen och vad som var cykeln. Bara det är väl en bedrift i sig? Lyckas i alla fall komma på fötter, få upp cykeln och plocka upp mina saker.
”Du slog dig ju inte i alla fall eftersom du stod still” tänker du … Fel. Fel. Fel.
Vristen och armbågen fick den där blålila tonen jag brukar pryda kroppen med.
Tänk positivt: lite färg i tillvaron piggar alltid upp hahaha!
Tänk den gången jag skulle kliva av bussen, mitt i vintern och rejäla snövallar överallt.
Det är då de flesta tar det där sjumilaklivet, och lyckas se både smidiga och tjusiga ut när de med lätthet flyger från bussens trappsteg, över snön, och landar som en graciös hind på trottoaren. Och sedan trippar de iväg utan några missöden.
Sådant. Händer. Aldrig. Mig!
Vad som hände?
Jo jag stod ju där och skulle kliva av jag också … tar ett litet kliv … och observerar litet! när knäna bara vek sig under mig!
Istället för att komma över snövallen, lägger jag mig alltså på knä mitt i den! Dessutom kom jag inte upp själv! HA HA HA!
Och det är märkligt nog inte några enstaka gånger, eller ovanliga saker i sig. Jag ser till att upprepa dem också! Inte exakt likadant, men bra nära.
Förra veckan hände dock något nytt, även för mig.
Har ett par stövlar med lång dragkedja baktill.
Var på ett ställe där det inte var tillåtet att ha skor/stövlar på sig. Inget konstigt.
Men … sedan skulle jag ju hem … Vad händer tror du?
När jag ska dra upp den ena dragkedjan, fastnar byxbenet i den! Precis längst ner också, så klart. Nödstopp! Tvärstopp! Totalstopp!
Det gick inte att dra varken uppåt eller neråt. Tyget satt ordentligt fast!
Höll på en bra stund, kände hur svetten började komma. Blodröd i ansiktet och om öronen efter att ha stått så en stund … Jag gav upp.
Gick ut och över parkeringen. Hade såklart ställt mig längst bort också.
Hela tiden fladdrade stövelskaftet som en vimpel! För givetvis blåste det också hahahahaha!
Så nu vet jag detta: någon katt är jag inte, den smidigheten finns inte ens i drömmarna.
Men mäster då? För stövlar har jag ju … Tja, det är ju mer en tolkningsfråga.
Gäller det att tituleras mästare i tokigheter, ja då är det jag blink blink.
Ett gott skratt förlänger livet. Och eftersom jag skrattar åt alla tokigheter som händer kommer jag bli v ä l d i g t gammal.
(Alla bilder är från Pinterest)
Hejhopp&Tigerkramar 🤗🐯
tigernimig.com 