Författare: Lisa Svensson

Tänk att vi är inne i januari månad, januari!

Vi har nyligen avverkat adventstid och julmys, tända ljus och julmusik, pepparkakor, glögg, och min favorit: lussekatter! Alla svarade JA på frågan ”finns det några snälla barn,” julklappar har delats ut och ringdansen runt granen är gjord av lyckliga små och svettiga vuxna. Nyår sprang förbi med reflektioner över året som varit och vi är taggade inför detta, det nya året, 2022.

Min fråga är helt enkelt … Hur hamnade vi här?! Det var ju nyss … vår!

Hm … kan kanske bero på att jag lever som Törnrosa? Ja, inte för att jag direkt är någon prinsessa hahahaha! Nej det beror mer på det andra … du vet, att sova i hundra år blink blink.

Det är vad jag gör, Zzzover och Zzzover. Dygnet runt. Nog för att man är trött när kroppen slåss mot SLE/lupus och Sjögrens, där tröttheten är ett stort problem och hinder.

Men detta?! OMG! 

Den värsta tröttheten ever! Jag klarar inte hålla ögonen öppna. Kroppen har noll energi. Jag som ändå tränat mycket, flåsar som om jag sprungit ett maraton bara jag går i trappan hemma. Och jag lovar dig, jag kan sova precis när som helst och var som helst, ja t.o.m hur som helst.

Men klart att jag ändå får till en del tokerier! Annars är det ju inte jag fniss. Lyckas med att tappa medicinerna när jag tagit dem ur dosetten och håller dem i handen. Inte en gång! Nänänä, hänt flera gånger! 

Ja … så ligger jag där på alla fyra och letar. Ibland får jag lysa med mobilen för att hitta! Och något som nästan slår det, är när jag bäddar på morgonen …. Vad är det som ligger i sängen? Men hoppsan! Lite mediciner missade visst munnen igår kväll! Tja, då faller ytterligare en prinsessa bort. För någon prinsessa på ärten är jag uppenbarligen inte, jag kan lova att jag skulle sova även om det låg stenar i bingen!

Askungen då! Finns det några likheter?Hm … nej det är mer olikheter! Hon städar. Inte jag. Eller räknas det att  starta robotdammsugaren?! Hon lagar mat. Ops! Inte jag! Och det är hela familjen rörande överens om Hahaha! Hon tvättar. Jo men det gör jag. När jag kommer ihåg. Och inte somnar ifrån..! Eller glömmer lägga i tvättmedlet (jodå, det har hänt många gånger)

Annars är det de vanliga klumpedumpeLisa sakerna: gå in i diskmaskinen när frontluckan är nerfälld. Svar JA, hörnen är vassa och känns … så dem siktar jag givetvis in mig på. Visst är det märkligt! Likaså att slå i fingrarna, för jag missbedömer avståndet. Aj! Klämmer mig. Oj! Skär mig. Hjälp! Fastnar med kläderna i dörrhandtag = tvärstopp! Tappar balansen och river ner något i farten. Herreguuuud!

Nyligen gjorde jag något nytt … Så nu har jag lärt mig att när tvättmedlet ska fyllas på … ska korken inte sitta kvar!  Ja listan är lång. Som önskelistan i den tecknade tomteverksta’n!

Som du förstår går det åt plåster. Mycket plåster HAHAHA!

Nej, någon prinsessa är jag inte. Däremot mina vänner, är jag ta mig sjutton Drottning! Drottningen av Tokerier&Klumpigheter. Inte så illa va?!

Och håll med om att det är otroligt bra jag varken vill, kan eller ska vara lik den där kejsaren … du vet … han den där i …  Kejsarens nya kläder! blinkeliblink 

Tänk positiv! Skulle jag inte hitta kudden, kan jag använda påsarna jag har under ögonen hahaha!

Hejhopp och en stor trött tigerkram!

Jag tar inte direkt några sjumilakliv. Istället är det väl mer åt tipptapp hållet. Ja, inte som en smygande liten nisse då förstås, nej det är mer åt bergatrollet hahaha.
Finns det inget att snubbla på? Lugn, det ordnar jag.
Snubblar på luft! Hur lätt dom helst!
Eller mina egna fötter! Piece of cake.
Tappar mobilen … i ansiktet! Jo det är jättelätt om man ligger ner.
Har du lyckats slå dig själv? Om jag har? Absolut!
Det är bra att ha talanger blink blink

Men ibland blir jag så himla trött på mig själv. Inte för klumpigheten i sig, utan för att jag oftast lyckas göra mig … tja … ”oförglömlig”. 
Ramlat i trappor, på uppvägen! Ja men hallå! Andra ramlar väl mest nerför?!

Välte med cykeln … När jag stod still! Det är ju då man ska flyga upp fort som bara den! Gjorde jag det? Ha ha ha åh nej! 
Blev först väldigt snopen, kände hur hakan ramlade ner i ett ”nämen vad gjorde jag nu”. Sedan fick jag inte ordning på vad som var kroppen och vad som var cykeln. Bara det är väl en bedrift i sig? Lyckas i alla fall komma på fötter, få upp cykeln och plocka upp mina saker. 
”Du slog dig ju inte i alla fall eftersom du stod still” tänker du … Fel. Fel. Fel.
Vristen och armbågen fick den där blålila tonen jag brukar pryda kroppen med.
Tänk positivt: lite färg i tillvaron piggar alltid upp hahaha! 

Tänk den gången jag skulle kliva av bussen, mitt i vintern och rejäla snövallar överallt.
Det är då de flesta tar det där sjumilaklivet, och lyckas se både smidiga och tjusiga ut när de med lätthet flyger från bussens trappsteg, över snön, och landar som en graciös hind på trottoaren. Och sedan trippar de iväg utan några missöden.
Sådant. Händer. Aldrig. Mig!
Vad som hände?
Jo jag stod ju där och skulle kliva av jag också … tar ett litet kliv … och observerar litet! när knäna bara vek sig under mig!
Istället för att komma över snövallen, lägger jag mig alltså på knä mitt i den! Dessutom kom jag inte upp själv! HA HA HA!

Och det är märkligt nog inte några enstaka gånger, eller ovanliga saker i sig. Jag ser till att upprepa dem också! Inte exakt likadant, men bra nära. 

Förra veckan hände dock något nytt, även för mig. 
Har ett par stövlar med lång dragkedja baktill.
Var på ett ställe där det inte var tillåtet att ha skor/stövlar på sig. Inget konstigt.
Men … sedan skulle jag ju hem …  Vad händer tror du?
När jag ska dra upp den ena dragkedjan, fastnar byxbenet i den! Precis längst ner också, så klart. Nödstopp! Tvärstopp! Totalstopp!

Det gick inte att dra varken uppåt eller neråt. Tyget satt ordentligt fast!
Höll på en bra stund, kände hur svetten började komma. Blodröd i ansiktet och om öronen efter att ha stått så en stund … Jag gav upp.
Gick ut och över parkeringen. Hade såklart ställt mig längst bort också.
Hela tiden fladdrade stövelskaftet som en vimpel! För givetvis blåste det också hahahahaha!

Så nu vet jag detta: någon katt är jag inte, den smidigheten finns inte ens i drömmarna.
Men mäster då? För stövlar har jag ju … Tja, det är ju mer en tolkningsfråga.
Gäller det att tituleras mästare i tokigheter, ja då är det jag blink blink.

Ett gott skratt förlänger livet. Och eftersom jag skrattar åt alla tokigheter som händer kommer jag bli v ä l d i g t gammal.

(Alla bilder är från Pinterest)

Hejhopp&Tigerkramar 🤗🐯

Foton är så himla bra sätt att spara på minnen. Visst minns man mycket runt omkring också när man tittar på sina bilder, som människor, stämningen, lukter och ljud!
Du kanske tror att jag är flitig på att framkalla foton och sätta in dem i album? Du vet, så där fint och snyggt med finurliga texter och lite annat kul. 
Mmmmm … In my dreams baby hahaha! 
Åh, jag önskar jag vore så ordentlig!!! 
Men … jag är hopplös på det!

I väntan på att bli ordningsam, vill jag väldigt gärna visa dig mer foton från vår svenska vinter. 
Så var beredd på många foton 😆😉 För ordningsam … nä det lär aldrig hända!

Jag har lyckan att bo med naturen inpå knuten. Självklart vill jag dela med mig av vad jag ser!
Och för mig betyder det extra mycket att kunna glädja någon, som inte själv har möjlighet att komma ut i naturen. Eller som inte kan komma ut överhuvudtaget.

Beredd?!
Hoppas du kommer att gilla bilderna.
Nu kör vi!

Bilder. Foton. Former. Färger.
Det har alltid fascinerat mig. Fått mig att må bra.
Har älskat att teckna! Måla med akvareller!
Ville bli kläddesigner en gång i tiden. 
Ville även designa barnböcker. Böcker som jag skrivit.
Hade också planer på att söka mig till  World Disney.

Ville bli fotograf. Ha eget mörkrum.
Naturfotograf. Resa jorden runt.
Fota både under och över hav. 
Djur. Vilda. Farliga. Men också tama, söta husdjur.

Jag har inte utbildat mig inom dessa genrer tyvärr, inte arbetat med det heller.

Men en sak som jag gör både ofta och gärna, är att fotografera. Det har aldrig ändrats, det har hållt i sig under alla år.
Oavsett vädret, åldern eller hur jag mår. Glad som ledsen. 
I ärlighetens namn är det vad jag använder mobilen till allra mest hahaha.

Jag vet hur hårt det är att inte komma ut, och hur mycket man längtar efter det. 
Därför vill jag bjuda in dig att titta på lite foton jag tagit i vinter. En vinter som bjudit oss på både snö, kyla och sol!

Kom nu, så får du njuta av vårt Vinterland!

Hoppas du gillade fotona.
Tipsa gärna dina vänner som också vill njuta av vintern när den är som bäst.

Det finns många fler foton som ligger och väntar, så håll utkik 😊

Hejhopp ⛄️ 

Jag fortsätter envist att köra på mottot: Vägrar Vara Tant.
Vem vill inte för alltid vara ung?
Fast det är klart ... samtidigt vill vi bli gamla. Väldigt gamla! Få ihop den ekvationen och du är Einstein hahaha!

Men att hålla mig ung i sinnet, det vill jag. 
Har inte tänkt bli en tråkmåns, som vägrar hänga med i vad som gäller, händer och sker. Har aldrig förstått dem som alltid ska göra ”som det alltid gjorts”. Tänk vad mycket de missar!
Blev så imponerad av Mannens morföräldrar redan första gången jag träffade dem.
De var verkligen med i nutiden, moderna i tänket och alldeles underbara ❤️
Vilka föredömen!

Jag hoppas vara lika påhittig, nyfiken, frågvis och full i f*n när jag är 100 år, som jag alltid varit.
Det är vad jag vill, tänker och ska! fniss

Ärligt talat, finns det någon som känner sig som i den åldern man är?
Kan säga att jag pendlar, från 25 och upp till 200 år!
Inte illa va?!

Så råkade jag få syn på mig själv i ett skyltfönster ... hajar till ... Vad hände?!! Och när?!!
Vart tog den unga ... ok då ... inte fullt så gammla kvinnan vägen?
Vem är den ... tanten där? Med dålig hållning och inte särskilt smickrande kropp!

Ville stanna och titta. Kolla om jag inte såg fel trots allt, jag menar ... synen är inte den bästa. (Ops! fniss)
Slåss mot den lusten, och mot att öka på stegen och bara lite snabbt kolla i ögonvrån.
Blir några konstiga steg mitt emellan ... Halvsnubblar och skrattar åt mig själv, högt givetvis, och jag vet, det i sig kan ses som en liten varning. Just detta att snubbla omkring.
Blir lite som Prästens lilla kråka, än slank hon hit och än slank hon dit!
Ja ... om du inte känner mig!
Då reagerar du inte på det, för det är sån’t jag gör för jämnan.

Det är då jag vet att det är sant!
Det som en av mina bästa vänner sa för många år sedan: ”Det är bara kroppen som blir gammal, på insidan är de fortfarande unga” när vi pratade om gamla människor.

Bra med den vetskapen.
Men jag vägrar i alla fall att BLI TANT!
Eller hur var det nu igen? ... Häromdagen? När jag cyklade förbi ån och det simmade änder där ...
Min hjärna påpekar nu detta med all tydlighet! Den upprepar sig som ett mantra!
”Säg det! Säg det! Säg det!”
Men? Måste jag erkänna det??!

Okej då!
Nu blir det skämskudde och gapskratt!
För du kan aldrig gissa vad jag tänkte! (Hoppas jag hahaha!)
”Åh änder! Så fina. Nu skulle jag haft med mig lite ... BRÖD”! HA HA HA HA

Är inte det tantvarning om något!!!
Och det värsta är, att det dessutom var 2:a gången! Ja herregud!

Bara att erkänna!
Jag vägrar att vara tant, men ok ok, någon enstaka gång om året kan det väl hända hihihi.
Och jag gör som Pippi Långstrump, vägrar ”bli stor”!
Och tänker hålla mig så ung jag kan och så länge jag kan, på insidan.

Det kan lyckas!
Om jag håller mig borta från änderna hahaha!!!

Tjolahopp tjolahej tjolahoppsan-sa 🎶🎵

Det är märkligt.

Som förälder inom NPF ska du acceptera att:
bli påhoppad
ifrågasatt
bli utdömd
idiotförklarad
utlämnas till ensamhet.

kämpa 100 ggr mer för att mänskliga rättigheter även ska gälla ditt barn/ungdom/vuxen,
svara trevligt på dumma kommentarer
förstå att ingen vill umgås
acceptera utanförskap

kämpa för hjälp i åratal
kämpa för utredningar
kämpa för förskola/skolan/utbildning
kämpa för avlastningen du aldrig får.

Sitta på massor av möten med:
rektorer, specialpedagoger,lärare, läkare, sköterskor, psykologer, kuratorer, terapeuter, handledare, sjukgymnaster, arbetsterapeuter, handläggare, olika chefer i kommunen, LSS, boendestöd, hjälp för att daglig verksamhet ska komma igång, Godman ...
Och många, många fler.!

Och själv hålla ordning på allt vad de olika människorna säger på alla dessa otaliga möten.
Själv tjata dig till möten!

Och ändå HÄNDER INGET!!!

Därför ber jag dig:
Snälla, säg inte till några föräldrar inom NPF att de ”måste säga till” den med diagnos, så är det inga problem sedan ...
Inte heller att du känner ngn annan familj som har det ”på riktigt” ...

Och snälla!
Säg aldrig till den med diagnos att han/hon ”måste kunna det nu”!

För jag antar att du inte kräver av personen i rullstol, att sluta med det och börja springa istället???

Att hjälpa och att stötta en annan människa, är det bästa och finaste man kan göra. Spelar ingen roll med vad, kan vara precis vad som helst. Fysiskt som psykiskt. Många gånger gör vi tvärtom. Låtsas inte om problem, sjukdomar eller sorg som andra drabbats av.

Varför???

Det finns fullt av människor runt oss som behöver hjälp av olika slag. Välj att se dem! Våga fråga om du kan göra ngt! Varför de själva inte ber om hjälp??? Det har de garanterat gjort, många gånger! … men fått nej … Folk ”hinner inte”, har ”viktigare saker att göra”, ja en del frågar ”om inte ngn annan kan istället” … Det finns även de som gör valet att välja bort! den behövande … att se personen som en belastning … För att till slut att inte se den människan alls..!

Varför???

Vad ger folk rätten att sparka på den som ligger?! Den skammen och rädslan får den starkaste att sluta fråga om hjälp!!! Istället blir det åter igen en käftsmäll … en spark rakt ner i helvetesgapet.

Och man frågar sig ännu en gång: görs det medvetet? Eller är de så korkade? Svaret är tyvärr att det är medvetet, eftersom de vet om hur situationen är.

Detta är en sanning som är mycket tydlig när man pratar med människor som tillhör de bortglömda och bortvalda … Alla de som inte tillhör ”rätt grupp i samhället”. De … ”jobbiga”

Som försöker att överleva, att klara sig, … men som inte duger, inte räknas, i andras ögon. De som jobbar så otroligt hårt för att livet ska fungera, trots att de har oddsen emot sig. Pluss att de har lagt timtals med samtal hos diverse terapeuter genom åren, för att överhuvudtaget orka leva … när varje jäkla minut är så plågsam och gör så fruktansvärt ont … inne … i ett bröst som hotar sprängas och med ögon som är helt rödsprängda av all gråt …

Mitt hjärta går sönder 💔 I tusen och åter tusen bitar … Av sorg och frustration för alla de som drabbas av allt utanförskap Av erfarenheten … att veta hur det är …

Är vi så rädda? Fega? Ointresserade?

Vänd dina tankar och titta inåt i Ditt innersta … Om det värsta händer ditt eget barn … Din partner drabbas svårt av en kronisk livshotande sjukdom … Du blir dödssjuk och vet inte hur lång tiden med dina barn blir … får du se dem växa upp … känna dem som vuxna … barnbarn … Att inte få åldras med din partner …

Samtidigt måste du slåss mot försäkringskassan … Att vara sjuk är oerhört dyrt!!! Och ekonomin blir lidande… vilket absolut inte gör det lättare! Eller så behöver du slåss för ditt barns rätt till, hör och häpna, skolan! Du måste slåss mot byråkrati! Sjukvård! Kommunen! Mot allt! Varje. Dag. År. Efter. År.

Hur skulle du vilja att de omkring dig skulle reagera och agera???

Nej! Inget ”det vill jag inte tänka på”! Du MÅSTE! Tänk! NU!

Och jag frågar dig igen: Vill du bli både dömd och glömd??! Med påhittat skitprat bakom din rygg??! Ett utanförskap du vantrivs med.

Det är så verkligheten är för alldeles för många av oss. Varje person är en person för mycket. Ensamheten och isoleringen blir dessutom en extra börda. Följderna som blir … Nattsvart. Mörker. Skam. Skuld. Förtvivlan. Tårar. Ångest. Självmord …

Skicka iväg det där meddelandet! Ring det där samtalet! Skicka en kram, hälsning, blomma eller kanske ngt kul! Skicka ett kort! Visa att DU bryr dig!!!

Erbjud dig att skjutsa, till vad det nu kan vara. Ta med personen ut! Hitta på ngt, så enkelt som en fika. Åk till en annan stad, gå lite i affärer. Var barnvakt! Laga en enkel lunch ihop. Hjälp till med något praktiskt i hemmet. Det finns hur mkt som helst!!!

Under tiden försöker jag så gott jag kan. Kram på er alla kämpar och överlevare där ute! ❤️

HejHopp❣️

Knack knack knack …
Hallååå! … Någon där?!
Händer inget. 
Hjälper inte att ropa heller, prövats många gånger. Inte ens att bli petad på, eller lite försiktigt ruskad. Jag lovar, min familj har provat allt!
Men tillslut händer det! Reaktion!
Jag har fått kontakt med mig själv! blink blink. 

Nu har jag försökt att vara som en vanlig person både hemma och på media, samtidigt ska vi flytta och det innebär mkt jobb. Hur går det ihop?
Svar: inte speciellt bra.
Så här ligger jag igen då, gissa om det suger!
Men varför lär jag mig aldrig kan man undra?!!
Faktum är att det undrar jag också.
Beror delvis på att jag vill leva vanligt när det går!
Envist tar jag varje stund som går.
Vägrar att bara ”vara” därför att det är så långt ifrån vem jag egentligen är. Och jag hamnar ju där ändå, som nu, fniss.
Dels är det såklart att jag glömmer!
Hur kan jag det kanske du undrar?
Ja … någon begåvning har vi väl alla, och dåligt minne är jag riktigt bra på hahahaha.

Nu när hjärnan sparkat bakut är det skit.
Jag fattar inte vad folk säger! Får inte ihop det. Jo jag hör, men det är bara ljud. Oljud. Försöker hänga med, tror jag fattar, svarar ngt … och DÅ inser jag; oh nooooo hahaha.
Samtidigt tycker jag det är otäckt … Visst försöker jag se det komiska i det, men samtidigt skrämmer det mig.
Inser allvaret i det. Vet.
Trots att vi skojar om det här hemma ser jag oron i deras ögon.

Sedan en tid är jag förvillad över vilken dag det är. Har verkligen ingen aning! Tänker och försöker lista ut det, men blir lika förvånad varje dag.
Positivt och väldigt överraskad när sambon är hemma!
”Nämen älskling! Har du tagit ledigt idag”?!!
Men det var visst söndag!
Värre när jag vaknade, kollade klockan … Hjälp! 7.20!!!
Kastade mig över honom för han skulle vakna snabbt!
” Vakna! Du har försovit dig”!!!
Ops! Lördag..!
Nope … då jobbar han INTE!

Fast vaknade snabbt, det gjorde han.
Och visst var det positivt att lördagen blev längre! blink blink.

Nästa gång jag tror vi försovit oss ska jag först kolla i mobilen vilken dag det är.
OM jag kommer ihåg HA HA HA!

Kollar på klockan igen. Jag borde gå upp nu. Om jag ska vara ärlig borde jag redan ha gjort det … för 5-6 timmar sedan!
Ändå ligger jag kvar.
Känner hur paniken byggs upp för att jag inte gjort något.

SKA upp, men så är det den där tyngdlagen

Det är massor att göra! Som måste fixas. Bli klart.
Ändå ligger jag här..!
TV’n är på, jag åt frukost vid 12.30 … dricker just nu örtdrycken som är så god.
Håll med om att det låter j*kligt lyxigt hahaha.
Mmm … du skulle bara veta hur lyxigt här är! Och ser ut! OMG hahahaha!

Kassen! med mediciner står lutad mot väggen, fyllde dosetten för tre dagar sedan och har inte ställt tillbaks den.
Ett par strumpor, en tidning och en flaska vatten är ett mindre lyckat stilleben vid sängen.
Från mitt lilla läger tittar jag ut i nästa rum. Och vad har vi för lyx där då?
Lådor. Flyttlådor. Sådant som är nertaget från vinden gås igenom och hamnar rätt; sparas, skänkas eller slängas.

Det är som att gå på skattjakt, för den där skatten … den existerar inte! 🤣

Vi har gått igenom en massa kartonger, men så är det de där sista 5-6 lådorna … de verkar ha blivit fastlimmade där. Visst är det märkligt!
Ja just det! Där står en fåtölj oxå, du vet, en sådan man absolut måste ha! Var lägger man annars sina kläder? fniss.

Hela huset är upp och ner, och mer ska det bli.
Vi ska flytta och då är det mkt att göra.
Och vi ska INTE dra med oss onödiga saker!
Det går superbra!
Inne i huvudet vet jag exakt hur … men sedan faller det.
Jodå, ibland snubblat min planering över en annan tanke, och då kommer det: Mitt dåliga minne! Vips är det som var så himla bra nerpackat i en egen flyttlåda märkt ”bra-att-ha-grejer”

Här ligger jag och låtsaspackar mentalt hahaha.
Men oj oj oj vad trött jag blev av att jobba så hårt!
Bäst jag går ner och gör kaffe så jag piggnar till. Pluss mera örtdryck. Absolut mera örtdryck.
Om jag orkar! blink blink.

Skrattar högt och hjärtligt!
Skakar på huvudet och känner bara HJÄLP HA HA HA!
Vilken … skillnad! Jag tror jag dör av skratt!
Vad som är så kul?
Jo det ska jag gladeligen tala om.
Det där när man tränar så gott det går, och försöker hänga med i vad som ska göras, och tar i och hej och hå! Tittar på alla andra och ser hur duktiga de är, kämparglöden.

Så ska benen kicka upp högt och mötas upp av en knuten hand, fantastiskt kul! Jag blir så glad att jag kan sparka så högt med benen, tjoho!
För … visst får jag benen lika högt som de andra? Visst?

Mmm … så ser jag en filmsnutt där jag är med.
Jag skrattar högt!
Ja där ser jag ju hur jag lyckas hahaha!
Jag är inte i närheten av att kicka högt! Istället är jag kanske si så där 10-15 cm över marken. Max!

Om jag blir knäckt?
Nej nej, absolut inte!
Trots att jag inte kommer upp högre, är känslan! att jag är lika högt som de andra.
För de där få centimetrarna är bra jobbat med tanke på mina förutsättningar.
Och vet du, jag blir jätteglad över det. Och DEN känslan … WOW!
Det är beviset på hårt slit och envishet. Och jag älskar varje minut av det!!!

Nu ska jag försöka komma igång med mitt bloggande igen. Har inte haft krafter till det på bra länge, men VILL!
2020💫
Nytt år!
Nya tag! 🐯
Dags att fylla sidorna med positiv energi! Ok, de där slitsamma smärtsamma dagarna finns oxå, men jag ska verkligen andas in det positiva och ut med det negativa.

Det är lättare att orka, att kämpa och fightas, när det positiva kan vara som en varm och trygg kram.

2020
Det ska bli mitt år!
Min nya bok = mitt liv där sidorna är dagar som jag vill ska vara bra.