Varför?

Har vi stannat på medeltiden?

Varför? Har vi inte kommit längre? 2018?
Hur kommer det sig att vissa sjukdomar är ok att ha, ok att prata om, medans en del andra är tabu?
Seriöst!

Många gånger är det så här;
Om någon mår bättre i en sjukdom blir folk omkring glada, önskar lycka till osv.
Blir en person sämre, då kommer frågan hur det går och vilken hjälp han/hon får, om det är något de kan göra mm.

Men så är det skillnad på vad som räknas ..! Jag måste erkänna det tar emot att ens skriva den meningen!
Har du funderat på det någon gång? Varit med och hört folks resonemang?

Att folk i allmänhet har förståelse för någon som t.ex sitter i rullstol eller har stödkrage är uppenbart, eftersom det är något som syns.
Samma människor kan samtidigt misstro, ja t.o.m anklaga folk för att fejka, med sjukdomar som inte syns. Ja, både sjukdomar och diagnoser.

Jag fattar inte det!

Det finns saker som skrämmer mig.
En är att folk verkar vettskrämda för psykisk ohälsa..!
Precis som att det FORTFARANDE inte är accepterat i vårt land, år 2018! att prata om det!
Varför?!

Psykisk ohälsa är en sjukdom precis som alla andra sjukdomar.
Drabbar vem som helst! Stor som liten. Gammal som ung. Man som kvinna. Oavsett religion eller ursprung.
Vi känner alla någon i omgivningen som har sjukdomen.
Handen på hjärtat, hur många av er drar sig undan? Hur många ställer upp?

I hela mitt liv har detta varit en av de där sakerna jag brinner för att sprida kunskap om.
Med kunskap kommer förståelse. Och då kommer empati av sig själv hoppas jag.
Det är smärtsamt att vi fortfarande inte pratar öppet om det.
Eller, många gör det! Tack och lov! En ung kille som heter *Charlie Eriksson har skrivit en bok om sin resa med svåra depressioner och självmordsförsök, han föreläser om det och sprider en enorm kunskap hos folk!

När en person drabbas av detta, att inte må bra psykiskt, att ha ont i själen …
Då, när hela världen faller och det är ett stort svart hål som suger tag i en och drar neråt, bort …
Att vara väldigt sjuk, så pass att man inte kan prata. Och absolut inte om hur man mår! För hur ska man kunna det? När man själv inte vet? När sjukdomen gör dig oförmögen att tänka, äta, fungera …

1500 personer i Sverige tar livet av sig VARJE DAG!!!
Tragedi varje gång! Vilken oerhörd smärta!
Den personen som mått så dåligt att detta sågs som enda utvägen ifrån plågan …
Den människan som plågats så av sin sjukdom, att det inte gick längre …
En person, som inte fått rätt hjälp inom sjukvården.
Orsakerna är många.
Sjukdomen vanlig.
Fruktansvärt sorgligt. För den sjuke. För de efterlevande.

En del har varit öppna med sin ohälsa. Många vågar inte berätta. Är det av rädsla för omgivningens reaktion? Eller skäms de?
Mitt hjärta gråter för alla dem ❤️
Gissa om jag önskar jag kunde hjälpa alla att få sin röst hörd! Få rätt hjälp! Stöd!

Många av oss har någon i omgivningen som själv avslutat sitt liv, eller så känner vi någon som har någon.

Hur ska vi hjälpa en människa med psykisk ohälsa?

Genom att INTE glömma bort personen! Sms’a! Maila! Ring (om personen vill det) hälsa på, ta med den personen ut på… ja något som är kul.
Hjälp genom att fråga hur han/hon mår!
Bjud hem!
Hjälpa till med praktiska saker, som är svårt att ta itu med som sjuk tex stryka, handla, laga lite mat, baka ngt, följa med ut och mkt mer.
Barn och ungdomar brukar gilla att man gör ngt tillsammans som att spela ngt spel, baka, bada, biblioteket (tyst, lugnt och skönt) bio. Finns massor!
Fråga! Fråga! Lyssna! Lär!
Finns!

Om någon du känner valt att inte leva längre … berätta det!
Tala om att det hänt! Jag menar inte att man ska utlämna en död människa genom att i detalj beskriva själva förloppet. Absolut inte!
Däremot att vara öppen om psykisk ohälsa, och berätta att han/hon själv inte orkade längre, och att berätta det respektfullt.

Vanligtvis när någon dör, pratar vi om den döde och eventuell sjukdomsbild. Vi delar vår sorg genom att få berätta. Precis som vi bearbetar förlusten av en människa genom att få prata och berätta. Minnas. Skratta. Gråta.
Vid självmord tror jag det är ändå viktigare.
Därför att då går man igenom hela registret med känslor precis som alla andra som mist någon gör, men här tillkommer en stark och svår känsla: dåligt samvete.

Grubblet. Anklagandet. Ilskan. Ångesten. Sorgen. Förtvivlan. Allt det lägger man in i ett Dåligt Samvete.
Det bär man med sig. Varje dag. Varje sekund.
I varje tanke finns det där, gnager sig in. I varje andetag biter det sig fast.
Du börja tvivla på dig själv.
Hur kunde du missa att en människa du kände mådde så?
Hur kunde du?
Och frågor trängs med en besvikelse och en sorg över, att du aldrig fick chansen att hjälpa den du precis mist.
Varför hade han/hon inte berättat?
Eller ilskan och frustrationen över att ”alla” visste, men personen fick inte hjälp via vården!
Trots att förnuftet vet, det är INTE ditt fel, finns hela tiden tvivlet där…
Så, ja! jag tror starkt på att berätta.

Åh vad jag önskar folk slutade vara så dömande.
Särskilt om saker de inget vet, men tror de är experter på.

Våga fråga andra hur de mår.
Och.
Lyssna på vad de säger. Och gör. Oftast visar vi mest med kroppsspråket.

Döm aldrig!
Det är en sjukdom!
Det är inte någon psykisk störning!
Personen är varken självisk eller tokig!

Du dömer ingen med cancer? Eller ifrågasätter om det verkligen är en sjukdom? Slutar du prata om en människa som avlider av sin cancer? Är det fegt att dö av sin sjukdom?
Håll med om att det inte är klokt!

Avicii mådde dåligt. Var öppen med det.
Nu hyllas han överallt för sin otroliga talang.
Han hyllades på sina spelningar.
Men däremellan?
Hur många hade han som ställde upp på honom? Inte som Avicii utan som personen, som Tim?

Jag vet inte.
Men detta sorgliga hoppas jag det kommer något gott av.
Att våga prata om psykisk ohälsa!

Det är 2018.
Medeltiden ligger lång bort.
Det borde den tidens värdering av människor också göra.