Den. När man ska vara skärpt och hänga med i viktiga möten och samtal … Samma dag som hjärnan gör en dubbel saltomortal och skriker SUPRISE!
Då vet jag, shit detta blir inte lätt!
Iof skulle jag kunna lämna hjärnan hemma … Jag menar, dra på den till ingen nytta?
Nackdelen är ju att det inte går … Fast, rent teoretiskt gör jag det ändå haha.
Sista tiden har det varit extra mycket.
Förutom allt man som familj har, det där vanliga med hus och hem, handla, jobb och skola … så är det två heltidstjänster på allt det drar med sig att vara sjukpensionär. Med all skjuts hit och dit, alla samtal, alla olika kontakter, en himla massa sjukhusbesök mm.
Det är ett pussel för att det ska fungera. Ett omöjligt pussel dessutom. Och när då inte hjärnan fungerar, så kanske du anar kaoset?!
Det är också två heltidstjänster på att kämpa och slåss för äldste sonen som bl.a har autism och ADD.
Det är möten och intyg på alla håll och kanter, i det oändliga.
Och yngste sonen som har det svårt med sitt, med att vara i skolan och som är sjuk väldigt ofta … Rätt gissat. Det är två heltidstjänster även där.
Mycket olika möten, kontakter och sjukhus.
Nej jag vet! Ekvationen går inte ihop!
Hur ska det kunna det? Med 6 heltidstjänster, fördelat på 2 … eller rättare sagt på 1 hel (mannen) och 1/8 (mig)
Nu har det varit mycket extra, så jag varken hjular eller skuttar inte runt precis. Även roliga saker påverkar och det suger kan jag säga!
Stress. Förödande. När jag ska presentera mig kan jag lika gärna svara cykelpump utan att märka det.
Nu har jag åkt ner några pinnhål igen på min ”arbetar – mig – upp – stege”.
Tänk vad smidigt det vore att stanna där! Bara strunta i allt. Leva i en låtsasbubbla som så många andra, låtsas att allt är bra. Strunta i att kämpa och slåss, bara ställa mig i ledet och låta mig dras med i alla ”ja-sägare”, alla strutsar som låtsas att allt är så himla bra.
Skulle jag fixa det???
Nej. Inte en chans!!!
Vägrar vara en struts!
Istället väljer jag att kämpa mig tillbaka.
Jag har mycket att kämpa för!
Sönerna! Min familj ❤️
Om jag orkar …???
Finns inget val.
Medans jag funderar har jag grabbat tag i stegen. Sätter sakta en fot på nästa steg.
(Vill ju inte snubbla fniss)
Tittar uppåt. Siktet inställt på: framåt!
Tigern i mig har slumrat ett tag, men har vaknat till och är redo för strid!
tigernimig.com 