Tänk att jag äntligen fick loss den! Tog ett bra tag, några år t.o.m.
Men! Tummen är ur och jag ska, tadaaaa BLOGGA!
Jag heter Lisa.
Har huvudet fullt av idéer, projekt och drömmar.
Humörmänniska, absolut. I grunden positiv, vilket jag har stor nytta av i vardagen.
Blir fort arg, sedan rinner det av mig lita fort.
Pratar för mycket och för högt.
Skrattar ofta och mycket. Och högt.
Önskar jag vore en kvinnlig person som är mer lagom du vet, som flyter in och följer strömmen. Pratar lagom mycket utan att utmärka sig, skratta på rätt ställen, inga yviga gester ….
Fast det är klart, då vore det inte jag.
Ibland pratar jag så fort att jag inte hinner med själv!
Orden liksom tävlar om hur fort de ska lämna munnen, gärna huller om buller.
Önskar många gånger det gick att fånga dem i luften, grabba tag i dem, och stoppa tillbaka dem.
I min familj brukar skoja om det, hjärnan till munnen: kom!
Jag kan, ibland, sitta och lyssna på andra och så kommer jag på något riktigt smart. Tycker jag.
I mitt huvud låter det väldigt bra. Blir lite småstolt själv faktiskt. Öppnar munnen…. ut kommer en mening…. som inte jag alls hade förberett!
Ingen förstår vad jag menar. Inte jag heller.
Men hallå! Nu blev det fel. Igen!
Som när man sitter i ett stort möte, bland folk där man verkligen måste vara skärpt och hänga med. Där varje ord vägs in.
Efter 5 minuter har min koncentration gett upp. Jag anstränger mig till max för att hänga med.
Skriver ner vad som sägs. Har jag tur kan jag läsa vad jag plitat ner haha.
Men så kommer de. Orden. Halvklara meningar. Som börja trängas i munnen. Vill ut.
Fokus Lisa!
Säg inget! Lyssna bara. Du lovade mannen i ditt liv att inte prata för mycket, med olika utsvängningar som då följer.
Jag försöker verkligen.
F*n.
Vänta lite nu. Vad sa de? Men det fattade jag inte, vad menar de nu?
Hålla munnen stängd var det ja. Men. Det. Går. Inte.
Ut kommer de i en rasande fart!
Tror jag pratar på både in- och utandning. Huller om buller, både riktiga ord och meningar, ihop med de där andra.
Pratar baklänges. Fel ord.
Hoppsan.
Känner hur hjärnan lägger ner.
Jaha. Så passande. Näää!
Hjärnan slocknar. Jag pratar hittepåord. Känner hur svetten kommer. Nädå. Inte lite försiktigt osynligt inte.
Här är som med allt annat, allt eller inget.
Så istället för en klok och sansad kvinna, som sitter sval och avslappnad, sitter jag här som den jag är.
Genomsvettig, rödmosig, tar upp min vattenflaska och hinkar i mig.
Japp. Det är jag i ett nötskal.
Sedan finns det orsaker till en del i det hela.
Det återkommer jag till
tigernimig.com 