Det har jag kommit på nu.
Eller också har han sämre lokalsinne än mig… Fast.. äsch, nej, det går inte att ha.
Vad är det som gör att jag inte kan sova då?
Med både SLE och Sjögrens i kroppen, som var för sig gör mig så galet trött, och ändå ligger/sitter jag här.
Varmt vatten, varm mjölk, lyssna på avslappning i mobilen, kollar på youtube, sover mannen sätter jag på TV’n (utan ljud).
Hjälper det? Något eller allt? Svar: inget!
Det är då funderingarna på John Blund kommer.
Och den inre kompassen.
Har du bra lokalsinne?
Jag har inget alls! På riktigt!
Det händer titt som tätt att jag är vilse när jag cyklar. Spelar ingen roll att jag cyklat där hur många gånger som helst, för plötsligt vet jag inte var jag är. Då känner jag en liten aning av panik.
Vad jag gör då?
Säger till mig själv ”fortsätt cykla, fortsätt cykla”, ungefär så där som Doris i Hitta Nemo; fortsätt simma, fortsätt simma.
I år har det hänt att denna förvirrade icke fungerande gpshjärna smittat av sig!
Varför? undrar Sverige.
Det bara är så! säger jag.
Kan inte hända! säger männen.
En kompis och jag skulle till ett annat samhälle. Inga som helst problem dit, det var raka spåret.
Så skulle vi ju hem. Kunde ju omöjligt vara svårt. Tvärtom! Det är ju bara att köra vägarna och rondellerna baklänges.
Då menar jag såklart inte att backa.
Sista rondellen koncentrerar vi oss.
Läser på skyltarna. Är helt eniga; där! Dit ska vi!
Skämtsamt säger jag: Tänk om vi är på väg till Helsingborg.
Och hoppsan hejsan! Det var vi hahahaha!
Blev en extra runda på några mil den kvällen.
Så skulle vi till samma ort ett par veckor senare…
Skulle våra män våga släppa iväg oss virrhjärnor?
Äsch. Nu var det lugnt. Nu visste vi ju precis hur vi skulle köra.
När vi skulle åka hemåt den kvällen, var det ett par andra som T Y D L I G T beskrev var, när och hur vi skulle köra.
Sista rondellen närmade sig.
Nu j*klar! Jag kan lova dig vi koncentrerade oss.
Vi skrattade när vi passerade utfarten vi körde fel i sist.
Och se där ja! Rätt skylt. Rätt väg. Kör!
Hm. Märkligt.
Vägen har ändrat på sig… inte sjutton såg det ut så här?
Äh, vi fortsatte.
Och plötsligt kör vi på en liten skogsväg! I mörker och massa snö!
Vad vi gjorde?
Gapskrattade! Och lovade varandra att
aldrig tala om det för någon hahahaha!
Men eftersom både hon och jag ser det roliga i detta, berättar vi iaf.
Hon är en skicklig bilförare som väl är. Så bilen fick lämna den lilla vägen och vi lyckades komma hem till slut.
Om vi blir ivägsläppta fler gånger?
Ingen fara!
Nu har vi tagit två av tre möjliga!
tigernimig.com 