För mig har det varit väldigt svårt att acceptera mina sjukdomar.
Har jag gjort det nu? …. Nix. Slåss fortfarande med motstridiga känslor inför det.
Varför är det så svårt?
Tror det bottnar i olika saker. Eller olika händelser, erfarenheter, som hänger ihop med när man berättat för andra hur man mår och varför.
Kommentarer som är både löjliga och elaka kan jag räkna upp hur många som helst.
Det är inte unikt för just mig.
Nästan alla med kroniska sjukdomar får ta en massa skit. Vi blir på något märkligt sätt dömda som lata..! Inte sjuka ”på riktigt” när det inte direkt syns på oss.
Att bli så misstrodd är inte bara sårande, det är katastrof för självförtroendet också.
Varför ska jag BEVISA att jag är sjuk?
Och vad är det för bevis de vill ha?
Tror sjutton att man själv får problem att acceptera det hela.
Hela ens liv är påverkat. Hela tiden. För hela familjen.
Jag måste planera, noga, för att kunna göra ngt.
Det innebär att om jag ska någonstans, tex läkarbesök, kan jag inget göra före det den dagen. Efteråt är jag sängliggandes. Jättedålig.
Grym huvudvärk, desorienterad, mår illa, stammar, kan inte tänka. Totalt slut. Hjärntrött.
Det syns inte utåt.
Det folk ser är ju den lilla stund jag är utanför hemmet.
Detta förstår jag kan ge folk huvudbry!
Men ….
Jag fattar inte att alla de som faktiskt vet läget inte förstår. Eller vill förstå rättare sagt.
Det är helt enkelt smidigare att vara en struts!
Då behöver man inte engagera sig. Lättare för dem själva att låtsas allt är bra.
Jag tycker det är helknäppt. Men jag kan inte ändra på andra.
Tillslut ger man ju upp att ens försöka få andra att förstå …
Så hur ska jag kunna acceptera?
När jag i åratal tvingats in i en ”roll” av andra att det inte är ngt att ”ursäkta sig med” ….
När jag fått kommentarer som: ”jag känner en som hade det och hon var verkligen jättesjuk PÅ RIKTIGT!
Hmm.
Ja man tystas effektivt tillslut.
Jag har valt att alltid försöka lyssna på andra!
Kan inte hjälpa till med att göra rent praktiska saker tyvärr, men att lyssna! Att finnas till. Att berätta att jag finns här om du behöver! Kan jag komma med ngt råd gör jag det sååå gärna!
Och visa att det inte är tomma ord.
Ja. Allt det jag själv önskat genom åren.
OMG. Jag kan skriva massor om detta. Kommer att göra det, för jag tycker det är viktigt att få upp ögonen vilket ensamt liv det blir.
Önskar att människor vågar se.
Då andra kan förstå och acceptera, hjälper det oss sjuka att till slut klara av att acceptera läget vi är i.
Tror jag.
Har jag fel?
tigernimig.com 