Jag älskar teknik! Utan den hade jag varit helt isolerad under många år. Hur skulle det gått? Hjälp säger jag. Det hade jag, helt seriöst, inte fixat… Det har ju varit min enda kontakt med världen! Den som finns, precis utanför dörren och ut i det oändliga.
Jag har alltid gillat bibliotek! Gå dit, känna lukten, gå igenom vilka böcker jag ska låna hem, favoriter såklart men jag lånade ständigt nya också. När jag fortfarande kunde läsa dem riktigt. Inte som nu, en sida åt gången. Böcker. Undrar hur många jag läst? Försvunnit in i texterna, fascinerats av illustrationerna …
Och att sitta bland uppslagsverk och leta info! Kunskap. Kultur. Lärdom. Kanske inte låter kul, du kanske tycker jag är en nörd. Ja. Det är jag. En boknörd! Tja … jag är garanterat nördig i andra sammanhang också fniss. Men nu för tiden struntar jag i det helt och hållet. DET är en fördel med att bli äldre.
Och gissa om jag varit med sönerna och lånat! Hur mycket som helst! Jag läste jämt för dem, och de älskade det! Mysiga och fina stunder. Varva ner tillsammans. Läsa bok och sjunga lite, sedan var det godnatt. Om jag fört över känslan för böcker till dem? ….. Nää hahahaha.
Jag har alltid velat skriva och illustrera! Barnböcker. Ungdomsböcker. Fantasiböcker. Deckare. Ja … det mesta helt enkelt.
Sedan jag blev mamma för 25 år sedan, och den resan med prematur, hjärtfel, överleva, epilepsi, autism, ADD, mobbning, utfrysning. Flytta pga det. Ja … det blir mer än en bok om allt som han upplevt … allt vi kämpat med tillsammans … och klarat!
Min tanke, sedan jag satt och vakade över honom som bebis, i Lund, har hela tiden varit att jag vill berätta om det. Både det positiva och negativa. Ur mitt perspektiv som mamma. Som själv blev sjukare, vilket inte var smidigt. Att inte ha pengar, men måste kunna åka till Lund flera ggr om året … Slaget, att inte ”tillhöra samhället” på samma villkor som alla med friska barn … Inte få försäkra sitt barn … När sköterskan på BVC sa till mig att inte vara på bebisträffarna … för de andra mammorna tyckte det var obehagligt. Hon också. Åh herregud vad mycket galet jag hört!
Varför? Varför vill jag berätta det? Skriva och lämna ut det? Gillar jag att älta en massa?
Orsaken är lika lätt som den är viktig; då kan jag kanske hjälpa en annan familj som är i liknande situation. Det kan förhoppningsvis vara bra för andra mor- och farföräldrar och andra runt omkring. Jag sökte litteratur men hittade inget, då när jag ville och verkligen behövde få läsa om det. Från en förälders upplevelser. Då behövde jag fått läsa att det var ok att inte orka, ok att tycka det är jobbigt, ok att förbanna livet … men även fått läsa om lyckan att vara förälder i en annorlunda situation. Ett annorlunda liv.
Hur det går med själva författandet är en annan femma. Jag hade! en stark berättelse inne i mitt huvud, inget nedskrivet … du vet, ”det där hinner jag sedan” … Men, med facit i hand skulle jag gjort det tidigare. Inte när jag var mitt i det! Nej det är nog bra med perspektiv på livssituationen tror jag. Men önskar jag gjort det när jag fortfarande var bra på att beskriva, formulera, fånga folk ett ögonblick för att de skulle kunna reagera.
Har under många år oxå tänkt kläcka en bok om det jag själv har. När kroppen är den värsta fienden, men du kan ju inte säga upp den bekantskapen.
Samma anledning här; kan jag vara till hjälp för en enda medmänniska är det värt allt!
Ingen ska behöva gå igenom det jag gjort! Ingen!
Ingen ska fundera på om det finns någon mer i samma sits!
Ingen ska känna sig värdelös!!!
Du har så mycket styrka inuti dig själv, men du måste själv hitta den. Det är inte lätt, men det går!
Överlevnad. För mig har det handlat om det. Att överleva. Mentalt. Kroppsligt.
När jag spånat lite med några vänner om detta, kommer vi till samma slutsats: det har hänt mycket, jag har gått igenom många trauman. Jag har så mkt inom mig att det bubblar över! Positivt och negativt. Livet. Som ibland är så oerhört svart att jag inte vet om jag klarar ta ett enda andetag till. Men som också är otroligt underbart och kärleksfull!
Jag har fått klara mig själv sedan jag var 14 år, insjuknade i körtelfeber som 19-åring och det var förmodligen det som triggade igång mina ”inneboenden”
Innan jag är klar med allt jag vill pränta ner har jag nog skrivit ihop ett eget bibliotek!
Övergrepp, fysiskt och psykiskt. Separation. Ensamstående mamma. Fattigdom ( Jo. Det finns här också) Utanförskap. Utfrysning. Ensamhet.
Kärlek. Riktig kärlek. Mitt livs kärlek. Äkta vänskap.
Missfall. Högrisk-graviditet. 7 veckors bebis och få lungsäcksinflammation. Skoven tätnar.
Sjuk, inlagd och rädd. Ensam. Sjuk, inlagd och mamma. Fruktansvärt.
Som sagt, ett bibliotek.
Jag vill inget hellre än att kunna vara till hjälp genom att berätta mitt liv med allt konstigt, roligt, fint … och skamligt. Det jag känner skam över är svårast. Jag har inte förträngt det … det ligger som en stor värkande böld i mig … Jag, som pratar om allt, har relativt nyligen vågat börja prata även om det. Just för att jag känner skam, skuld … i kombinationen med dubbelt svek … från dem som ist borde varit de som stöttat mest … Undrar hur det kommer sig .., att den som känner skuld och skam i själva verket är den som utsatts?! Är det ett sätt i vårt samhälle, för att kunna slå ifrån oss det otänkbara? Är det enklare? Det faktum att den utsatta är i underläge och svagare … är det lättare att sparka på den som ligger?
Mina texter i bloggen kommer inte bara ”så där”. Jo det händer! Men för det mesta skriver jag lite då och då. Annars stänger hjärnan ner.
Och här mina vänner, här kommer min älskade teknik in! Det är lättare och går bra mkt fortare för mig att skriva vid datorn, eller på mobilen. Snabba enkla ändringar. Oändliga variationer! Hitta bilder. Kan läsa på i ett ämne när jag känner det behövs.
Och så kan jag söka ord! Då, när jag vet vad jag menar men ordet kommer inte till mig. Då … bara goggla på ngt som är inom samma område så löser det sig för det mesta.
Alla år jag mestadels var sängliggande … vad hade hänt utan nätet? Det var min länk ut bland folket som levde och rörde sig därute! Mitt sociala liv med vanligt folk, hålla kontakten osv.
Ju mer jag öppnar upp mig och berättar, desto större respons får jag. Då vet jag. Jag gör ngt rätt. Kan jag hjälpa en enda att få må lite bättre, inge lite hopp … Då är det värt det, då är varenda j*kla värkande sekund på mig värt det! Varje tår jag fällt. Varje kris. Varje ggn jag velat ge upp, varje samtal som krossat mig …
Jag är inte ensam om det! Inte du heller!
tigernimig.com 