Du vet när du blir så trött så du inte fattar! När man är i zombiestadiet. Där är jag nu. Är så trött! Så där så jag förstår att folk pratar eftersom de rör på munnen, men hör inte dem.
Och när jag ska upp på morgonen … Ja … det är inte smidigt. Stänger av alarmet i sömnen! OM jag har tur så hör jag när det går igång, men inte alltid. Snoozar?Hahahaha. Jaaaaa! Jämt!
Resten i huset? De är tålmodiga måste jag säga. Fast de stänger dörren om mig … undrar om jag är döv .. eller död 😉
Just nu är absolut sämsta tänkbara att vara både hjärntrött och galet trött! Nu behövs jag mer än någonsin, behöver fungera som en vanlig mamma. Lättare sagt än gjort. Jag blir arg och jag blir besviken på mig själv … Vet att det inte är logiskt, men det är så jag känner.
Den yngste sonen har opererat bort tonsillerna. Något vi väntat länge på … väldigt länge. Nu var det så äntligen dags! Klart han var orolig, det var jag också. Inte för själva operationen, jag har 100% förtroende för kirurgerna på länssjukhuset. Men jag tycker det är jobbigt när någon i familjen ska sövas. (Det beror på att det river upp mycket minnen, svåra sådana).
Typiskt nog vaknade jag med både migrän och värk från min kroniska nervsmärta i huvudet. Var uppe tidigt, preparerade mig med allt jag har i medicinväg. En sådan dag SKA jag med! Finns inte på kartan jag lägger mig!
Visste att tiden efter hans operation skulle bli jobbig för honom, att han skulle ha väldigt ont. Tänkte även att ibland är det iaf bra att jag är sjukpensionär och hemma. I detta läget är det en klar fördel.
Vi fick noggrann info om att han behövde fullt stöd och stöttning av oss efteråt. Blev lite fundersam över vad de sa … eller fattade jag så fel? Han skulle ju bara ta bort tonsillerna …
Det är verkligen inte ”bara”. Man lär så länge man lever.
Operationen skulle ta ca 20 minuter, sedan skulle de ringa. Efter 1,5 timma var jag och mannen ordentligt oroliga. Vi gick till uppvaket och frågade efter honom. Thomas fick gå in men inte jag, det kändes just då … skit. Förstår självklart att de måste ha en gräns! En anhörig/patient. Men det kändes skit iaf.
Så får jag sms från mannen efter en lång stund … Adam hade förlorat massa blod! En stor blödning under op! Men tillslut fick de stopp på den med mediciner som koagulerar blodet. Det var därför det tagit så lång tid.
What?! Men älskade barn ❤️
Jag ville bara rusa dit! När oron sliter din kropp i stycken … det går inte sitta still … svettas … fryser … kämpar med gråten som sitter som en stor, hård sten i halsen.
När det gäller ens barn … de, som man skyddar med sitt eget liv som sköld … som man går genom eld för. När tigern i mig kommer fram. Jag slänger upp ryggsäcken och fortsätter gå. Konstaterar krasst att jag promenerat över 4 km inne i sjukhuskorridorerna
Ja men det är väl själva den! Givetvis! Lupus … din lömska varg! Som alltid ger sig på mig, då när jag inte klarar hålla emot. Full kraft. Bam! Hjärnan vrider sig inuti av smärtan … Stötarna är grymma, full kraft in i hjärnan. Jag blir ostadig. Tar snubbelsteg, blir skakig. Plötsligt hittar jag inte rätt! Vet inte var jag är, vet inte vart jag ska gå!
Då får jag sms igen. Det var ok vi var båda hos sonen nu ❤️ Han hade eget rum och eftersom han var så dålig fick jag komma in också. Thomas hade dessutom upplyst dem om mitt tillstånd.
Lättad att få komma in till honom!!! Var bara tvungen sätta mig på en stol och fokusera och orientera mig först. Fatta vad jag, där och då, hatar min lupus och min Sjögrens!
Älskade älskade barn ❤️ När man sitter och tittar på sitt barn, och hjärtat svämmar över av kärlek! Vår tonåring. Så stor och så liten på en och samma gång. Uppkopplad. Fullproppad med diverse mediciner. Hela tiden personal hos honom. Tryggt och otäckt samtidigt. Underbara människor.
Pulsen var väldigt hög. Smärtan. Blodförlusten. Han hade precis klarat sig undan en blodtransfusion. Blek. Medtagen.
Jag pussade honom på pannan och sa vi var där. Sa han var jätteduktig. Då nickade han. Sååå skönt att få vara där hos honom. Både mannen och jag. Trygghet. Kärlek.
Varje gång pulsen rusade upp var personalen där och tog hand om honom. Den rusade verkligen. De pratade med Adam, förklarade vad som hände och varför. Hans smärtor låg på 8-9, trots höga doser av smärtstillande. De förklarade en massa för Thomas och mig också, men jag var fast i käften på lupus och begrep absolut inte något just då.
Klart vi var oroliga. Och samtidigt … jaha, jo det är klart.
Kirurgen förklarade nämligen för oss, att drabbas av en så stor blödning var mycket ovanligt … Det är liksom en följetången i vår familj: är det ovanligt? Då tar vi det!
Nu blev det inläggning istället för att åka hem. Kändes skönt iom blödningsrisken! Samtidigt kändes det ledsamt. Adam själv hade ingen synpunkt på vem av oss som skulle vara där.
Vi bestämde att Thomas skulle vara där. Även att han inte kan jobba då … är den lösningen ändå smidigast. Helt enkelt för att jag inte fungerar. Den bistra verkligheten.
Men först skulle jag skjutsas hem. Vi ville inte åka så länge han var på uppvaket. Det blev kväll innan han kom upp på avdelningen, men då var han vaken så vi kunde prata. Han skrev svar på ipaden, himla bra den där paddan ibland.
Det blev många sms och mkt messenger med de där två sedan, och med storebror i familjen. Han var ju också orolig och hade många frågor.
Dagen efter skrevs han ut, så sent på em/kvällen kom de hem. Hjälp! tänkte jag … han var så blek och hade så ont. Fått med speciella mediciner mot smärtor på just de nervbanorna detta gäller. Skönt.
Jag hjälper honom så mycket jag kan. Tyvärr måste jag gå och vila, be honom vänta … och det känns så klart inte bra. Men det fungerar. Han är tålmodig!
I frysen finns calippo, en av få glassar han tål. Fyllt på i kylskåpet med olika Alpro och oatly produkter. Har koll på olika tider och olika mediciner. Tvingar i honom vätska.
Tillsammans kollade vi på förslag att äta nu. Makaroner? Jamen det fixar jag! Pannkakor? No problem at all! Smoothies? Yes! Den menyn fixar jag 😉
Herregud vad mycket pannkakor jag stekt de sista dagarna hahahaha! Och hämtat diverse saker som laddare, vatten, isglass osv. Pushar honom att komma upp små stunder, gå runt lite så blodcirkulationen får sig en skjuts. Jag är nog bra på att tjata hahahaha.
När mannen kommer hem från jobbet vid 19-tiden är jag tom. Spelar ingen roll hur mycket jag vill fixa kvällsmaten, ja ta hand om en väldigt mycket annat med … men det är stopp. En stor stoppskylt hoppar fram ur huvudet.
Det blir ”Hej älskling! Skönt du är hemma nu! Hur har du haft det idag”? En lååång puss&kram ❤️ viktigt viktigt. Snabb info om läget med Adam. Snabb info om Gustaf. Snabb genomgång av posten och kallelser till diverse olika sjukhus och tandläkare för båda killarna och mig. Känner jag missar att berätta, och tar inte in något av det han säger. Hjärnan säger bye bye!
Så säger han det. Mannen i mitt liv ❤️ Han. Som jag älskar så vansinnigt mycket. ”Jag fixar något att äta. Gå och lägg dig, det behöver du.”
Och det gör jag. Tror jag krälar upp för trappan, borsta tänderna i sömnen, kryper in i sovrummet, trött som ett as får jag av mig kläderna. Åh, nu ska jag få sova! Lägger mig tillrätta, gode gud vad skönt!
Bam! Klarvaken!
Ja … Suprise, supries men så fungerar jag. Och många andra med dessa diagnoser. Blir stressad av att inte kunna sova. På med TV’n. Brukar fungera.
Adam är fortfarande medtagen, svårt att svälja, väldigt ont, viskar lite. Sakta blir han bättre. Men fixar inte vara uppe mer än korta stunder. Ska bli skönt när det är läkt och han blir pigg igen!
Jag blir varm i hjärtat av mina vänner ❤️ De som hört av sig hela tiden och frågar och undrat hur det går med honom! Mina underbara vänner. Fatta vad ni tillför mycket kärlek och positivitet!
Ser på klockan att han ska ha den ena medicinen nu. Japp. Då är det dags för doktor Lisa fniss.
tigernimig.com 