Jag vill bara dra täcket över huvudet och ligga kvar i sängen. Hoppas på att somna om samtidigt som tankarna på att jag måste gå upp flyger runt i huvudet.
Kan man vägra som vuxen? Att gå upp? Då vägrar jag! Åtminstone i några minuter.
Startsträckan är lång. Att komma upp, äta frukost, duscha och fixa till sig tar sin lilla tid. Kroppen är seg och vill inte lyda. Var huvudet tagit vägen vet jag inte, men jag har det inte med mig i alla fall. Tror jag 😉 Har isf glömt var jag lagt det.
Väl nere i köket tänker jag att idag ska jag göra mycket! Planerna fladdrar som fjärilar, fort fortare fortast. Hit och dit, lite överallt. Under tiden gör jag min frukost, dagens första mål, som startar upp kroppen. Tar med mig min Shake och stora mugg med varm örtdryck och går upp och sätter mig i sängen igen.
Frukost och TV. Jo men bara en liten stund … är tanken. Plötsligt har det gått en timma! Men lägg av! Ja, nu måste! jag upp. Komma igång. Göra ”lite nytta”.
Nytt försök. Kom igen nu tröttmössan! Men hur mycket och hur gärna jag än vill, så är det omöjligt. Jag. Är. Så. Trött.
Så jag går ner igen, på med en balja kaffe, och tar alla mediciner. Hm … ska jag strunta i dem, medicinerna? Bara för att jag helt enkelt är så trött på det. Känner bara: jag orkar inte.
Jag skiter i det här nu! Men …. självklart kan jag ju inte göra det. Och ja jag vet: jag ska vara, och jag är, tacksam att mediciner finns. Men det hindrar inte från att bli galet trött på att ständigt vara tvingad att ta dessa mängder. Precis som sååå många andra i den situationen.
Tvingar mig att fixa med dem, vet ju hur himla dålig jag blir annars. Kaffe! Full mugg. Tar med mig det upp … och var sätter jag mig? I sängen hahaha, vart annars! Min säng är min borg, bara så du vet.
Försöker slappna av i musklerna. Andas. Slappnar av. Andas. Slappnar av. Kaffet sörplar jag i mig under tiden. Nacken är stel, det knastrar när jag rör på huvudet. Kollar klockan och konstaterar att hejsan hoppsan, där hade det gått nästan en timma till. Suck och liten ångestkänsla över det. Över situationen. Säger högt den där ramsan … den med alla ord som är blixtrar och moln och svarta du vet.
Går ur bingen igen och gör mig klar. Yes! Äntligen! Nu ska jag sätta igång. Fast först måste jag få igång foten och tårna som värker. Masserar in med salva som ska krypa in och lugna och dämpa lite. Konstigt. Det sitter på min ”döda” sida, och ändå värker det så inuti dem …
På med raggsockorna. Gääääääsp … Ja … eftersom jag gjort så ”mycket” nu behöver jag vila IGEN!
Stressad nu. Riktigt rejält stressad över att inget händer! Drar en ramsa till. Ja jag tror den är ändå längre nu 😉
Som sagt, startsträckan är lång. Med lite tur är jag uppe och har uträttat åtminstone en sak på min långa lista, innan det är natt igen! Om inte, blir listan lite längre imorgon.
Tja. Precis som vanligt med andra ord.
tigernimig.com 