Att hjälpa och att stötta en annan människa, är det bästa och finaste man kan göra. Spelar ingen roll med vad, kan vara precis vad som helst. Fysiskt som psykiskt. Många gånger gör vi tvärtom. Låtsas inte om problem, sjukdomar eller sorg som andra drabbats av.
Varför???
Det finns fullt av människor runt oss som behöver hjälp av olika slag. Välj att se dem! Våga fråga om du kan göra ngt! Varför de själva inte ber om hjälp??? Det har de garanterat gjort, många gånger! … men fått nej … Folk ”hinner inte”, har ”viktigare saker att göra”, ja en del frågar ”om inte ngn annan kan istället” … Det finns även de som gör valet att välja bort! den behövande … att se personen som en belastning … För att till slut att inte se den människan alls..!
Varför???
Vad ger folk rätten att sparka på den som ligger?! Den skammen och rädslan får den starkaste att sluta fråga om hjälp!!! Istället blir det åter igen en käftsmäll … en spark rakt ner i helvetesgapet.
Och man frågar sig ännu en gång: görs det medvetet? Eller är de så korkade? Svaret är tyvärr att det är medvetet, eftersom de vet om hur situationen är.
Detta är en sanning som är mycket tydlig när man pratar med människor som tillhör de bortglömda och bortvalda … Alla de som inte tillhör ”rätt grupp i samhället”. De … ”jobbiga”
Som försöker att överleva, att klara sig, … men som inte duger, inte räknas, i andras ögon. De som jobbar så otroligt hårt för att livet ska fungera, trots att de har oddsen emot sig. Pluss att de har lagt timtals med samtal hos diverse terapeuter genom åren, för att överhuvudtaget orka leva … när varje jäkla minut är så plågsam och gör så fruktansvärt ont … inne … i ett bröst som hotar sprängas och med ögon som är helt rödsprängda av all gråt …
Mitt hjärta går sönder 💔 I tusen och åter tusen bitar … Av sorg och frustration för alla de som drabbas av allt utanförskap Av erfarenheten … att veta hur det är …
Är vi så rädda? Fega? Ointresserade?
Vänd dina tankar och titta inåt i Ditt innersta … Om det värsta händer ditt eget barn … Din partner drabbas svårt av en kronisk livshotande sjukdom … Du blir dödssjuk och vet inte hur lång tiden med dina barn blir … får du se dem växa upp … känna dem som vuxna … barnbarn … Att inte få åldras med din partner …
Samtidigt måste du slåss mot försäkringskassan … Att vara sjuk är oerhört dyrt!!! Och ekonomin blir lidande… vilket absolut inte gör det lättare! Eller så behöver du slåss för ditt barns rätt till, hör och häpna, skolan! Du måste slåss mot byråkrati! Sjukvård! Kommunen! Mot allt! Varje. Dag. År. Efter. År.
Hur skulle du vilja att de omkring dig skulle reagera och agera???
Nej! Inget ”det vill jag inte tänka på”! Du MÅSTE! Tänk! NU!
Och jag frågar dig igen: Vill du bli både dömd och glömd??! Med påhittat skitprat bakom din rygg??! Ett utanförskap du vantrivs med.
Det är så verkligheten är för alldeles för många av oss. Varje person är en person för mycket. Ensamheten och isoleringen blir dessutom en extra börda. Följderna som blir … Nattsvart. Mörker. Skam. Skuld. Förtvivlan. Tårar. Ångest. Självmord …
Skicka iväg det där meddelandet! Ring det där samtalet! Skicka en kram, hälsning, blomma eller kanske ngt kul! Skicka ett kort! Visa att DU bryr dig!!!
Erbjud dig att skjutsa, till vad det nu kan vara. Ta med personen ut! Hitta på ngt, så enkelt som en fika. Åk till en annan stad, gå lite i affärer. Var barnvakt! Laga en enkel lunch ihop. Hjälp till med något praktiskt i hemmet. Det finns hur mkt som helst!!!
Under tiden försöker jag så gott jag kan. Kram på er alla kämpar och överlevare där ute! ❤️
HejHopp❣️
tigernimig.com 